Teater i omvandling: Castorf, Jelinek och sökandet efter originalitet!

Teater i omvandling: Castorf, Jelinek och sökandet efter originalitet!

Det händer mycket i vårt teaterliv, och inte bara i Wien. Föreställningen av "Wozzeck" återupptogs nyligen i Berlin efter 14 år under ledning av Christian Thielemann. En stor kupp som väcker känslor. Samtidigt firar Aix-en-Provence framgångar med "Salome" och "Butterfly". Vad händer härnäst? Produktionen av "Turandot" väntas i Frankfurt, och det finns även spännande projekt på gång i Hamburg. Frågan kvarstår dock i vilken riktning den tyskspråkiga teatern kommer att utvecklas.

På senare tid har röster blivit starkare som är kritiska till det nuvarande teaterlandskapet. Den tysktalande teatern konfronteras med många svaga imitatorer av den postdramatiska grundargenerationen. Det är figurer som Frank Castorf, Elfriede Jelinek och Christoph Schlingensief som oundvikligen kommer upp till diskussion. Castorf, född i Östberlin 1951, anses vara en mästare i sitt hantverk som vet hur man medvetet utformar sin teater. Han arbetade som konstnärlig ledare för Volksbühne på Rosa-Luxemburg-Platz från 1992 till 2015 och är nära kopplad till den postdramatiska teaterrörelsen.

Kampen för originalitet

Unga regissörer har det inte lätt nu för tiden. Kampen om uppmärksamhet är fortfarande dagens ordning för att säkra åtaganden. Teaterchefer och featuresektionen kräver ovillkorlig originalitet. Det kan låta spännande, men det är inte alltid lätt att genomföra. En tillbakablick på "jättetiden" på Berlin Schaubühne, där regissörer som Peter Stein, Klaus Michael Grüber och Luc Bondy fängslade publiken, visar att mycket mer ensemblearbete och husspecifika signaturer en gång hyllades.

Intressant nog är stora aktörer som kallas transformatorer mindre efterfrågade än för några decennier sedan. Dessutom uppfattas den talande kulturen som katastrofal. En nattlig "brottsplats" nämndes som ett exempel på akustisk obegriplighet och störande ljud – ett problem som inte bara påverkar kriminalserien utan även många teateruppsättningar.

Postdramatisk teater och dess utmaningar

Postdramatisk teater, som etablerat sig som en föreställningsrelaterad form sedan 1980-talet, representerar ett tydligt avsteg från traditionell talteater. Begreppet myntades av Hans-Thies Lehmann 1999 och visar hur samhällsfrågor och postmoderna filosofiska diskurser integreras i produktionerna. Det som är särskilt intressant är den nya trenden mot dokumentär estetik och integration av olika diskurser, från vardagsliv till speciella ämnen.

Under de senaste åren har det skett en återgång till realistisk estetik inom samtidsdramatik, beskriven som "post-postdramatisk teater". En sådan utveckling visar att vändningen till realism inte bör förstås som ett steg bakåt, utan snarare som en ny variant av teater.

Utmaningarna för teatermakare är många: de måste ständigt uppfinna sig själva för att förbli relevanta i dagens samtida sammanhang. Men hur visar sig denna strävan efter relevans i praktiken? Det återstår att se, men en sak är säker: teatern kommer att förbli en spännande spelplan under de kommande åren.