Wiener Congress: Europas öde omdefinierade - en recension

Målet för kongressen var tydligt: ​​att definiera en långvarig fredsordning och de frågor som hade resulterat från de franska revolutionära krigarna och Napoleonskrigen för att klargöra genom diplomati. Trots den utmanande situationen hade Frankrike, representerad av Talleyrand, bara ett begränsat inflytande på de beslut som mest påverkades av de fyra stora makterna i Ryssland, Storbritannien, Preussen och Österrike.

Kongressens principer

Som en del av kongressen fastställdes fem centrala principer:

• Återställning av den politiska ordningen från 1792.
• Legitimitet för återkomsten av härskarna som distribuerats av Napoleon.
• Garantera monarkins suveränitet.
• Skyldighet att förhindra revolutionära rörelser.
• Skapande av en jämvikt mellan de europeiska makterna.

Väsentliga resolutioner inkluderade restaurering av bourbonmonarkin i Frankrike, uppdelningen av Polen mellan Preussen och Ryssland och återhämtningen av områden för Österrike, inklusive Salzburg, Tyrol och Vorarlberg. Ett annat resulterande element var grunden för den tyska konfederationen, som bestod av 39 stater och var under ordförandeskapet för den österrikiska kejsaren. Storbritannien tog chansen att stärka sin kolonialmakt och bevarade områden som Malta och Ceylon.

En långvarig fredsplan

Kongressen i Wien, när det gäller dess organisatoriska problem, var en föregångare för de konstitutionella och politiska strukturerna som borde säkra europeisk balans fram till första världskriget. Han ledde till bildandet av "Europas konsert", en politisk doktrin som betonade skyddet av de politiska gränserna och främjade samarbete mellan stormakterna. Trots kritiken att kongressen för nationella och liberala rörelser hade en viktig roll för att förhindra stora krigskrig, som varade i nästan hundratals år.

Wienkongressen var därför inte bara en formativ händelse för den europeiska politiken i sin tid, utan kan också ses som en modell för senare internationella organisationer som Nations League och FN. Den 9 juni 1815 avslutades kongressen med undertecknandet av de slutliga handlingarna, och en ny era i europeisk historia meddelades. Skuggan av Napoleon, vars återkomst och sista nederlag vid Waterloo fortfarande var i luften 1815, illustrerade hur bräcklig freden var.